Invasiva arter sprider sig lätt och kan orsaka stor skada på vår miljö. Därför finns det regler kring hur dessa får hanteras. Men vad är det egentligen som gäller?
Den som vill se blomsterlupin eller jätteloka behöver inte leta länge. Blomsterlupinen har spridit sig framför allt längs vägkanter och järnvägar och är idag en så vanlig syn att vi kanske skulle sakna den om den försvann. Men tyvärr har blomsterprakten en baksida.
Enligt EU:s förordning om invasiva främmande arter är det förbjudet att bidra till spridning av växter som kan ta över den naturligt förekommande växtligheten. Att bryta mot förbuden är straffbart enligt miljöbalken. Därför kan det vara värt att hålla koll på vad som gäller, och helst redan i planeringen av ett projekt.
Fler arter än enbart de listade räknas
På listan över invasiva arter finns flera bekanta namn, exempelvis jättebalsamin, japansk humle och vattenhyacint. Men även olistade arter som beter sig invasivt kan kräva särskild hänsyn vid hantering, och hit hör faktiskt blomsterlupinen. Med andra ord kan det vara klokt att vara försiktig. Hos ArtDatabanken kan du se vilka arter som har en hög riskklassning.
Olika sorters förbud
Att flytta jordmassor som innehåller frön, rötter eller andra delar av en invasiv växtart som kan föröka sig är förbjudet. Både stora och små mängder jord omfattas, allt ifrån ett mindre grävarbete i den egna trädgården till den större byggentreprenaden. Ett undantag är när transporten sker till en anläggning i samband med utrotning. Det är alltså tillåtet att transportera arter till en anläggning för destruktion, under förutsättning att avfallstransportreglerna följs.
Att släppa ut de EU-listade arterna i naturen är också förbjudet. Inte heller får jordmassor som innehåller växtdelar användas i miljön (vid exempelvis anläggningsarbete). Det betyder att exempelvis kompostjord som man vet kan innehålla grobara växtdelar från invasiva arter inte får användas eller säljas.
Risk för spridning vid klippning av vägkanter
Vissa arbetsmoment, som dikesrensning och klippning av vägkanter, innebär en större risk för spridning av invasiva arter. Finns sådana växter i dikeskanten vid rensningen följer de med både i klippaggregat och i transporten med avfallet till mottagningsanläggningen.
Det är därför viktigt att skölja maskinerna inklusive däcken noga (helst i ett invallat område) och se till att avrinningen inte leder till spridning.
Krav på samråd vid ändring av naturmiljön
Oavsett om det gäller grävning, utfyllnad, avverkning eller någon annan åtgärd kommer naturen alltid att påverkas i någon utsträckning. Men om en verksamhet kan komma att väsentligt ändra naturmiljön behöver den som ansvarar för planeringen lämna in en anmälan för samråd. Hos Naturvårdsverket kan du läsa mer om vad som gäller.
Text: ME Maskinentreprenörerna. Foto: Pixabay
